RYTTAR: Ännu mer Mozzarella

Jag vet, det är Oslo Grand Prix idag. Men jag kan inte riktigt skriva om det eftersom min ”pressläggning” för denna blogg är lagd redan långt innan Roxane Griff och Timoko ens checkat in bagaget för sin flight till Oslo. Så jag spinner vidare på förra veckans tema – Italien och Lotterialöpningen.

Eftersom det blev mycket text under förra veckans utflykt till Neapel så tar vi det i bilder denna gång, både fasta och rörliga. Till er som mejlat och efterlyst ett reportage om travsporten i Italien, så hittar ni ett sådant (inspelat i Rom) längst ned i dagens ”bildblogg”.

Trav- och galoppbanan Angano i Neapel ligger på botten i en gammal vulkankrater.

Stallbacken är livlig med hästar, skötare, och allehanda individer i en trevligt avslappnad atmosfär. Även om en ficktjuv stal 30 EURO av undertecknad.

Uppdukat. Mat är religion i Italien. Även på stallbacken.

Hästarna som startar i storloppen står under bevakning bakom galler där inga förutom tränare, ägare och hästskötare har tillträde. Irambo Jet såg ut att tro det var en boxningsring och ville gå en match mot Holger Ehlert.

Hela familjen Barbieri var på plats. Även hunden fick följa med…

Miss Universum Italia, Elisa Torrini drog som prisutdelerska många blickar till sig…

… och balansen var det inget fel på. Hon gick med utmärkt fäste under fötterna.

På något sätt ser poliserna hårdare ut på Angano än Solvalla. Undrar vad det beror på.

Lägg till bildtexÄgaren till Lotteria-vinnaren Mack Grace SM var kramsugen efter loppet. Det var väldigt många tatuerade män i kretsen runt vinnaren. ”Livvakten” i svart till höger om honom var aldrig långt borta.

Även Mack Grace SM var föremål för kärvänlighet och fick en välförtjänt segerpuss av sin stolte ägare.

Kontakter är viktiga. Tränare Luca Colettis (Mack Grace SM) son var noga med att ta Klaus Kochs telefonnummer. Kanske har han start i Elitloppet 2032?

***

Bara så ni vet, i Italien går man på trav inför Gud och Varenne. Se här…

Ciao!

Vi ses på söndag!

// T.

Detta inlägg publicerades ursprungligen som Söndagsbloggen på www.atg.se  2012-05-13

RYTTAR: Commander Crowe och Salta Grodor

Få äro dem som skulle kunnat äta upp Commander Crowe igår. Men förutom Ready Cash och Rapide Lebel vet jag en som skulle ha slukat Fabrice Souloys exilsvensk som en näpen munsbit i ett nafs snabbare än Wishing Stone (en normaldag, alltså)… nämligen undertecknad. Bara för att rubriken till den här bloggen skall ha någon som helst mening, så kommer förklaringen lite längre fram i texten. Men det kommer en blid redan nu.

Läs vidare så dyker de små oönskade lakritsreptilerna upp...

Hela Olympiatravet upplevdes i en gröttjock hungerdimma. Det var endast ren och skär tur blandat med stark självbevarelsedrift och en påpasslig redaktör som gjorde att jag inte någon gång runt lopp nio satt tänderna i den biffige Brioni som jag var satt på att specialbevaka under dagen.

När man väl har satt igång den rullande sten till direktsändning som V75 Direkt innebär har man inte många tillfällen att få något i magen. Eftersom jag slarvat med morgonmüslin och sedan helt och hållet glömt bort lunchen till förmån för punktbevakandet av en travhäst, slog hungern till som en skenande slagborr i magen. Trots ett energifall större än det amerikanska börsraset lyckades jag genomföra eftermiddagen efter att sugit näringen ur den avlägsna doften av en varmkorv och sköljtned den med slurk kaffe från den alltid lika änglavänlige Per Skoglund. Inget annat än ett under är det.

Tiden var tight, om vi skulle hinna med det sista flyget från Göteborg. Rutinerade Ralf Vadsmo hade förbeställt taxi, som till vår stora glädje stod bra placerad i gyttret av bilar. Ängla-Per, Rutinerade Raffe, undertecknad och en på ett bananskal inslinkande Hans G tog plats i baksätet. Alla verkade vi vara lika hungriga. Då inträffade tidernas sämsta kuskmanöver. Taxichaffisen styrde bort från sin plats, körde ett varv runt parkeringen för att ställa sig i ett ännu värre trafikkaos. I travtermer var det som om Brioni skulle trängt sig ut från dagens vinnarhål, styra ut i tredje, sedan direkt backa sig runt fältet på utsidan och lägga sig sist invändigt. Vi tittade oförstående på varandra och såg en macka på Landvetter sakta gå upp i rök.

Med andan i halsen kom vi fram och i den goda världen fanns fem minuter för näringsintag. Men som fyra giriga generaler gick vi på linjen att bakom säkerhetskontrollen väntade ett café laddat med nybredda smörgåsar och kall öl. Låt mig endast säga att någon ljög och har försatt sina chanser till gräddfilen i Sankte Pers passkontroll när det väl blir dags. Caféet var lika stängt som den franska stamboken. Ängla-Per och jag grät blod. Rutinerade Raffe morrade och vaggade bort mot en godisautomat. Som visade sig ha kortbetalningen ur funktion och bara tog mynt. Raffe var den enda med grus i fickan, men lyckades med konststycket att trycka på fel knapp så att ut ur apparaten rasslade en påse Salta Grodor istället för en kexchoklad. Lika salta som grodorna traskade vi på planet.

Jag lovar. ALDRIG har SAS tröttsmörade renklämmor varit lika efterlängtade eller smakat så gott. Det var nästan något religiöst att där ovan molnen se en snustorr muffin skänka Ängla-Per mer glädje än Commander Crowe skänkt Fabrice Souloy ett par timmar tidigare i tränarens 28:e(!)  seger i ett Grupp I-lopp utanför Frankrikes gränser. Rutinerade Raffe festade till med två renklämmor och fick tillbaka det där ”raffska” leendet. Livet började sakta återvända. Det är inte lätt att vara hungrig.

Ängla-Per fann frälsning ovan molnen…

Men en sak skall ni veta. Det finns gränser. Kvar när vi lämnat planet låg en påse Salta Grodor.

Vi ses på söndag!

// T.

Jens Orbacks mormors syster och jag

Jag älskar hästar, jag gör verkligen det.

Älska är ett starkt ord, och någon löpsedelslysten murvel skulle säkert kunna omsätta följande rader i någon lömsk rubrik som innehåller orden TV-profil, sjuka och böjelse. Men skit samma, jag skulle precis som Jens Orbacks mormors syster borta i Kanada - gärna leva med en häst.


Ibland blir det helt enkelt så mycket hästjobb att man behöver semester och bara vara… med hästar. Utan att tänka på formuleringar, kameror eller sändningsstart ta sig tid och bara slappna av, köpa in ett parti morötter och parkera sig i ett stall några dagar. Och det är precis vad jag gjort.

I söndags for jag till Frankrike för att just göra ingenting, bara vara ledig, köra -, titta på -, och andas häst. Att just andas häst kanske inte är den bästa idén eftersom jag är rätt astmatisk, men skulle undertecknad dö på kuppen dör han i alla fall som lycklig. Men för att göra ingenting blev det ändå rätt mycket: 250 mil i bil och en sju, åtta mil med häst.

Grosbois är en bra mycket lugnare plats efter vintermeetinget, idealiskt för trötta travreportrar. Att skritta längs körvägarna, lapa solsken, räkna fasaner och artigt hälsa god dag på förbipasserande är något jag gladeligen skulle kunna spendera resten av mitt liv med. Det är nog då jag är som lyckligast. Att hålla i en mikrofon är långt ifrån samma känsla som att hålla i tömmarna på en treåring efter Coktail Jet, ett Buvetier d’Aunou-sto med sju raka segrar, eller en gammal glad montéslitare.

Fast jag är nästan lika lycklig när jag får sitta i en hästbuss på väg ut till Normandie och lusläsa den medhavda lektyren i form av en auktionskatalog. Fantisera vilka köp jag skulle göra om jag hade obegränsat med pengar, och sedan börja fundera om inte det bästa pensionssparandet vore att investera i en fölmärr. När man sen kliver ur hästbussen och får syn på en nyfödd fölunge efter Ready Cash känns valet självklart – med tanke på astman blir jag säkert inte 65 ändå.

Några mil och sidor i auktionskatalogen senare har jag i pantsatt min egen mor och vunnit Prix d’Amerique fem gånger. Det är livsfarligt att vara ledig några dagar, och tanken återvänder till Olympiatravet när hästbussen stannar till för ett besök hos Timoko. Commander Crowe må ännu vara snabbare, men det känns ändå inte som en nioårig valack som tävlat på Lasix är framtiden. Kalla mig fördomsfull.

Det har faktiskt varit förbaskat skönt att vara ifrån, stänga av mobilen och ta på sig körhandskarna. Efter en mjukstart med redigering på Kanal75 i fredags är det nu en ny resa som gäller… Birka Princess med min mor som idag fyller 62 år.

Inte för att jag är skrockfull, men jag är ändå lite orolig. För två år sedan bjöd jag min mor på en överraskningsresa till Paris i 60-årspresent. Samma dag började en vulkan på Island spotta aska och vi blev strandade i den franska huvudstaden nästan en vecka (innan vi fick tag på en hästbuss som skulle hem till Sverige). Med tanke på min mors tajming för naturkatastrofer och det fakta att det idag är 100 år sedan Titanic sjönk, känns det sådär att bege sig ut på Ålandshav.

Vi ses på söndag. Kanske.

// T.

Ps. Jag är jävligt glad. Har precis fått spikat vad jag skall göra i arbetsväg i sommar. Hemligt ännu, men jäkligt spännande… biter mig i läppen och återkommer i frågan.

Denna text publicerades ursprungligen som Söndagsbloggen på www.atg.se 2012-04-15.

RYTTAR: Tvära kast – Adjö!

För några veckor sedan skrev jag här på bloggen och efterlyste nya idéer och projekt på vad ni skulle vilja se i Trav-TV eller på Trav-Nätet framöver. Tack för alla idéer, men de kommer att få vänta lite. Kanske väldigt länge. Igår fick jag en inkallelse till Remy Nilson, och från och med 15 april är inte Solvalla, Hästportens Hus och Kanal75 min arbetsplats längre.

”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke, Ryttar. Full gas är det enda som gäller. Packa dina grejer!” löd orden.

Först trodde jag att jag fått sparken, men det visade sig att jag har en enkelbiljett bokad till New York på fredag. Där väntar min nya redaktion – Kanal75s nystartade amerikanska dotterbolag TV75. I veckan blev det efter mycket hemlighetsmakeri klart att ATG får arrangera travtävlingar i delstaterna New York, New Jersey, Pennsylvania, Ohio, Indiana, Florida, Texas, Louisiana och Kalifornien.

Stop.

Detta innebär att ATG för första gången får arrangera V75 med amerikanska hästar mot den amerikanska marknaden. Det slog ned som en bomb hos mig. En ännu större bomb är att premiärdatumet för Win75 (som det kommer att heta i USA) är elitloppssöndagen – där fem lopp kommer att gå på The Meadowlands och två på Solvalla – elitloppsförsöken. Tydligen är en hemlig amerikansk kanadensare av superkaliber klar för Elitloppet, sponsrad av TV75. Ja, det är den enda vi vill ha till Elitloppet…

Loppen kommer att sändas i ett ”amerikanskt V75-Direkt” (Tydligen inte helt klart ännu, men det blir en sportkanal och live till spelbutiker i alla de ovan nämnda delstaterna). TV75 har kontrakterat Meadowlands referent Ken Warkentin som kommentator, och den ende som möjligtvis kan slå Stig H Johansson som expert - världens vinstrikaste kusk genom tiderna John D Campbell.

Det skall tydligen vara svensk touch på allting. Även Jimmy Takter kommer att jobba som expert, och Johan Untersteiner – som kört snabbare än de flesta i lopp – kommer att presenteras i premiärprogrammet. Sedan kommer han att vara catchdriver i USA året ut, och i alla amerikanska Win75-lopp bära hjälmkamera, kuskmick och vara live-reporter i loppet. Jag kommer att få varva mellan att göra reportage och vara flygande reporter, och jag kommer att jobba tillsammans med ingen mindre än Hollywoodfrun Maria Montazami.

Nya reportageteamet… Foto: Thomas Engström

Jag kan knappt fatta det själv. Men kul kommer det att bli. Och jag är redan nervös som F-n.

Man räknar tydligen att omsättningen på W75 bara efter tre veckor skall omsätta lika mycket som en svensk Jackpot-omgång, och efter tio veckor skall omsättningen vara det tredubbla. Med det fördelaktiga skatteläget i USA, samt möjligheterna att dubbla vinsten genom att köpa olika typer av försäkringar kommer man snabbt upp i fantasisummor. Skulle det bli JACKPOT! tre veckor i rad skulle en ensam vinnare kunna ta hem över 1 miljard kronor. Ja ni läste rätt.

En etta och nio nollor. 1 000 000 000 kronor – på W75.

Jag kan knappt fatta att det är sant och att man får vara med om det här.

Vi ses på söndag - då är det inte den första april! ;-)

// T.

Denna text publicerades ursprungligen som Söndagsbloggen på www.atg.se 2012-04-01.

Förutfattat och fantasilöst

Det är tur att Gudrun Schyman aldrig går på trav och att rösträttskämpen Gerda Planting-Gyllenbåga är begravd sedan 62 år. Runt ovalen är manligt manligt, kvinnligt kvinnligt och aldrig mötas de två. Först och främst, det här är ingen kritik mot Kalmartravet. Det är ren och skär otur blandat med en lagom dos tillfälligheter som gör att smålänningarna i detta fall får klä skott för synen på manligt, kvinnligt och befästande av fördomar.

Bannern bakom bannorna…

En pop-up på Kalmarsundsbanans hemsida basunerade stolt ut: GRABBKVÄLL och TJEJKVÄLL. Kul. Eller är det så kul egentligen om man tittar med ett vidare perspektiv? Nu är väl inte travpubliken någon prioriterad fokusgrupp för genusforskare och beteendevetare, men det är kanske något vi skall vara glada för.

I fredags var det GRABBKVÄLL. Den marknadsfördes med HAPPY HOUR i baren. Menyn var Entrecote med hemslagen Béarnaisesås, grön sparris och råfriterad potatis. Man skulle TA MED GRABBGÄNGET till en helkväll med travsnack o tips samt V5-tävling!

Den 20 april är det TJEJKVÄLL. Då lockas det med RÄKFROSSA, välkomstdrink, goda ostar, dippsåser, halloncheescake o kaffe, återsbesöksbiljett samt entré till nattklubben Harrys. Dessutom NAGELTEMA med Izabela Nylander och personal.

Grabbarna lockas till travet med billig alkohol, fetaste mat, gängkultur och tävling. Tjejerna med räkfrossa, dippsåser, halloncheesecake och nageltema.

Blått och rosa. Bilar och Barbie. Samantha Fox och Morten Harket. Traditionellt och tråkigt.

Halloncheesecake – inget för killar…

Varför inte bjuda tjejerna på Torskfrossa istället; panerad, med mandel eller i äggsås. Släng åt dem back iskall öl, en svettig hovslagare in action och skicka in Nagel-Izabela och personal för en pedikyr hos pojkarna istället. Där skulle hon säkert göra både mer nytta och inte bli tagen för givet. Ge grabbarna en god sallad och lär dem skillnaden på Chablis och Chardonnay. Sen kan båda gängen ha kul på Harrys med sponsrad entré och en återbesöksbiljett till Kalmartravet i näven.

Nageltema utan Izabel Nylander och personal…

Temakvällar är en bra idé, inget snack om det. Men spräng gränser och hitta på nya teman. En bana skulle kunna börja med lite mjukt typ SCHLAGER & SCHNAUZER - VALPAFTON PÅ S(H)UNDBYHOLM. En lite tuffare variant vore BRYLCRÈME & BROLLE – RAGGARKVÄLL PÅ ROMME. Ett mer kreativt och vågat tilltag kanske vore KUNG FÖR EN KVÄLL - MASKERADBAL PÅ MANTORP. Och varför inte – sex säljer: TRAVA TILLSAMMAS – SWINGERSKVÄLL PÅ SOLVALLA. Torskbångarna i hatten, sen kul hela natten. Nåja.

Eller så är det så enkelt att killar vill ha entrecote och tjejer räkor. Och jag är bara sur över att inte bli erbjuden halloncheesekcake.

Vi ses på söndag!

// T.

Denna text publicerades i orginal på www.atg.se 2012-02-25

En räddare i nöden

Det är inte bara inom travet det finns vardagshjältar. Även Trav-TV har sina kämpar, de som aldrig gnäller utan för att använda travspråk: Lägger sig ned i käken, tar tag i grejorna och kämpar ända in i mål. Det är sällan som hästskötaren syns vid en storseger. Likadant är det med dessa yrkesmän som gång på gång får oss som hörs och syns verka veta vad vi pratar om med hedern i behåll. Kamera-Blomman har ni hört om förut. Idag är det ”Sladdis” tur.

"Sladdis"... Foto: John Svensk

”Sladdis” är en av de mest kompletta TV-makarinnor jag känner. Med Journalisthögskolan tätt under pannbenet, en kamera i näven och en hand full av redigeringshungriga fingrar klev hon in på redaktionen strax efter millennieskiftet. Sladdis heter egentligen Anneli Tofte och smeknamnet fick hon efter sin förmåga att i trånga tekniska situationer visa sig ha en sladd i fickan som löste alla problem, från att konvertera fransk TV-standard till att nästan på egen hand förse Valettas travbana med bredband redan år 2003.

Redan här har ni förstått att Sladdis inte är som alla andra. Förutom att hon gärna extraknäcker om funk- och soul-DJ, är hennes två största intressen brodyr och kraftledningsstolpar. Det brinnande intresset för kraftledningsstolpar och brodyr har inte bara resulterat i en fem meter lång bordsduk med en kraftledning i kanten istället för blomgirlang. Det har även lett till att undertecknad blivit ganska haj på fenomenet och kan slänga mig med uttryck som isolatorkoppar och koronaurladdning efter att i både tid och otid under reportageresor tvingats att stanna bilen mitt på motorvägen för att fota bultade kraftledningstolpar i motljus.

Skymning och kraftledningsstolpe utanför Rom

Idag arbetar Sladdis mest som redigerare hemma på Kanal75, men hon var den förste fotografen som även redigerade och en gång i tiden var vi ofta ute på fältet tillsammans. Under Dubai World Cup lyckades vi förirra oss in på Shejk Mohammeds egen hyperförbjudna träningsanläggning bakom beväpnade vakter, men blev räddade av en svensk hästskötare som en gång jobbat hos Stefan ”Tarzan” Melander. Morgonen därpå var Sladdis spårlöst försvunnen och jag började misstänka militära repressalier. Det visade sig att Sladdis och Tarzan funnit varandra och begett sig ut i öknen för att fota kraftledningsstolpar i gryningsljus.

Gryning och kraftledningsstolpe i Dubai

Det var Sladdis som först såg till att vi klarade av att redigera på plats och skicka TV-reportage via Internet (och därmed indirekt är orsaken till att Kamera-Blomman och undertecknad efter många nätter stirrandes på diverse dataskärmar haft ögonhålor ned till knäskålarna). Efter ett gäng lyckade turnéer med sen nattredigering efter Naglos UET-seger i Tammerfors, Glen och Going Kronos Derby i Rom och svenska travaräventyr på Malta hamnade vi i en drömsituation. Det var i Cagnes-Sur-Mer och vi skulle bara filma finalen av World Cup Trot, göra lite intervjuer för att sedan åka till fransk TV och enkelt och skicka hem allt via snabb sattelit till Vinnares söndagssändning.

Trodde jag. Hur mycket vi än försökte gick inte bilderna över och den dyrbara sattelittiden led mot sitt slut. Runt tio olika videobandspelare och elva kilometer kabel stod fem franska TV-tekniker och fundersamt kliade sig i mustaschen. Då klev Sladdis in bakom bandarna, fiskade fram en röd kabel och en skruvmejsel ur fickan. Klippte av, skruvade isär, skruvade samman och som i ett magiskt medvetet broderi var det som om någon kopplat ihop kraftledningarna och slagit på strömmen. Gidde Palema, Revenue och General du Lupin travade genom satelliten utan några aktionsproblem som helst, och fem förvånade franska tekniker tappade hakan.

De syns sällan men jag lovar att de finns, Trav-TVs riktiga vardagshjältar. Sådana som lägger sig ned i käken, tar tag i grejerna och kämpar ända in i mål. Som Sladdis.

Partners in crime

Anneli, förlåt att jag var lite strulig, ofokuserad, oklar, trött och grinig i fredagens redigering. Du är min räddare i nöden.

Ni andra, vi ses på söndag!

// T.

Denna artikel publicerades ursprungligen på www.atg.se 2012-03-18

En underbar natt

Vem det än må vara som ligger bakom, tack för en underbar natt. Jag vaknade lycklig för första gången på länge. Utvilad och med ett leende lika stort som sista sväng - från öra till öra. Det tog en halvtimma innan det gick upp för mig och jag förstod att Jägersro, derbysegern och den stora elefanten bara var en dröm.


Vissa nätter är sömnen gudomlig. Temperaturen var perfekt, lika jämn och ljummen som en sommarnatt. Det lilla draget från fönstret kändes som en enda lång och smekande passadvind över solkysst hud efter en dag på Maldivernas pudervita stränder (alltså som jag tror att det känns eftersom det har en aning mer romantisk touch i text än den Kanadagäss-gödslade strandremsan i Rålambshovsparken man är van vid). Det var bara att släppa sinnet fritt och börja drömma. John Blund fångade upp mig och släppte sedan ned mig på Jägersro en derbydag.

Det var som om jag följde loppet rakt från ovan. Fältet svängde in på upploppet, och helt plötsligt uppenbarade sig en lucka för hästen i vinnarhålet, som invändigt sköt till säker seger. Helt plötsligt gick det upp för mig att det var min egen Ride The Bullit som var först i mål. Det var som i en film. Helt plötsligt hörde jag det öronbedövande jublet.

Sen upptäckte jag att jag satt på en stor elefant.

Okej. Loppet kan jag förstå. Att mitt undermedvetna sexton år senare i drömform gör upp med den där nedrans derbyfinalen ”Bullen” missade efter att först ha satt svenskt rekord i försöket, och sedan hostat sig ur semifinalen. Det skulle vilken terapeut som helst kunna förklara. Men elefanten... ?

Känslan var underbar. Jag var så stolt där jag satt på min elefant och vinkade åt Jägersropubliken. Min mor kom storgråtande springande till vinnarcirkeln och fick en puss av Torbjörn Näslund längs vägen. Jag red elefanten bort mot stallbacksavfarten och mötte upp Tommy Hanné som bara skrattade. Alla var så glada. Jag fick en kavaj och vi defilerade framför publiken till smattrande fotoblixtar och ändlösa applåder. Bullen, Hanné och jag på elefanten.

Det värsta var att jag vaknade mitt i drömmen, somnade om och var tillbaka på elefanten igen som om ingenting annat hade hänt utom att lille Bullen hade fått en lagerkrans om halsen och mor var ännu mer rödgråten. Kollegorna kom fram och dunkade i ryggen. Att få vinna Derbyt - det största som finns. Och dessutom ridande på en elefant, som om det var den naturligaste saken i världen. Inte en gång under hela drömmen lyfte någon någonsin ett ögonbryn.

Långt efter det att jag vaknat och gått upp var jag helt övertygad om att jag dagen innan vunnit Svenskt Travderby med en häst som slutade tävla för 12 år sedan, och dessutom upplevt allt från ryggen på en elefant. Efter en halvtimma insåg jag att det bara var en dröm och blev besviken.

Men när jag kom till jobbet och på skrivbordet såg fotot föreställandes min delägde tvååring Camut blev jag glad. Det betyder att drömmen lever och kan bli sann.


Det betyder också att jag har två år på mig att fixa en elefant.

Vi ses på söndag!

// T.

Denna text publicerades på www.atg.se 2012-03-11

Känslor, Kallblod och Kontraster

Visst är det kul att hänga med Maharajah i Paris, klappa Zenyatta på Hollywood Park eller ta en fika med John D Campbell hemma i hans kök på Alosio Drive i River Vale. Jag är verkligen tacksam över att i mitt yrke få träffa la crème de la crème i den sport jag älskat under hela mitt liv.

Men det är ändå andra möten som etsar sig fast i själen, som en bortglömd K-G Holgersson på en bakgård i Bologna eller en skitamatör från Tranås i Tranås. I onsdags fick oväntat chansen till ett nytt sådant möte: En blyg 21-åring och hennes kallblod i ett vintervackert Hälsingland.

Foto: Tony Ryttar, Kanal75

Det är tvära kast och kontraster. Vincennes svarta kolstubb mot en snövit hälsingeskog, och Ready Cash mot rufsigt hovskägg och virvlande pannlugg. Orsaken till att undertecknad och Kamera-Blomman för en dag bytt rullande r mot ändelsen äh är Emelie Mood och hennes kallblod Låhne Elden. Tillsammans bärgade de en skrällseger på V75 för snart en månad sedan, något som nu skulle uppmärksammas i ett TV reportage.

Snön gnistrade och februarisolen sken som från en klarblå högsommarhimmel. Bergsknallarna ramade in den lilla sjön, och i hagen nedanför huset gick hästarna och log. Ut ur stallet kom Emelie och hälsade oss välkomna. Tillsammans med sin mamma Elisabeth och lillasyster Jennie tränar hon familjens 18 hästar. På sin lediga tid vill säga, eftersom Emelie arbetar heltid hos kallblodskungen Jan-Olov Persson, där hon har nio passhästar.

En tuff tillvaro. Men den är tuffare än så. För snart ett år sedan gick Emelies styvar, travtränaren Roger N Ohlsson bort i en tragisk olycka. Efter sig lämnade han hustrun Elisabeth och en son på åtta månader, två söner tre- och sex år gamla, styvdöttrarna Emelie och Jennie. Och en full träningsrörelse.

Att möta denna familj gjorde ett stort intryck. Att efter en sådan tragedi välja att gå vidare. Bearbeta sorg men ändå hitta en framtidstro. Det är inte många intervjuer jag gjort där berättelsen fått mig så nära tårar, och jag varit tvungen att bita mig i läppen både en och två gånger. Hästarna är otroligt viktiga i den här historien, lika viktig som alla de som stöttat och hjälpt familjen under den svåra tiden. Lika viktig är Låhne Eldens V75-seger på Bergsåker, och det nästan så man tror att en högre makt hade något att göra med placeringen av de 200 000 kronor som segern innebar.

Trots alla mörka moln vill jag ändå tro att det här är en historia där solen till slut lyser lika klar som den gjorde över den vita nejden, kallblodet, Emelie och hälsingeskogarna.

Foto: Tony Ryttar, Kanal75

Om det blir ett bra TV-reportage - det vet jag inte. Det skall redigeras först på onsdag och du kan själv avgöra när det sänds och läggs ut på atgplay.se på torsdag. Men det var ett möte som gjorde intryck på mig, och visar hur mycket våra hästar och vår sport betyder.

Man behöver inte vinna Prix d’Amerique eller Elitloppet för att skriva historia. Historia skrivs hela tiden. Överallt.

Vi ses på söndag!

// T.

Texten publicerades ursprungligen 2012-01-19 som Söndagsbloggen på www.atg.se

Om gnuer, lammbräss och Ready Cash

Efter Paris är jag trött som en gnu. Inte för att gnuer skall vara speciellt trötta av sig, men de ser ändå rätt risiga ut. Forcera krokodilträsk, bli utskrattad av hyenor och hosta savanndamm under ett ändlöst traskande fram och tillbaka över Serengeti. OK, kanske är inte det något som tröttar ut en gnu. Med andra ord, jag känner mig som en gnu… ser ut.

Gnu

Förmodligen tänker jag även som en gnu, och följande meningar riskerar bli ytterst fragmentariska och väldigt osammanhängande. Men jag skall försöka låta bli att svamla om akacieträd, spottkobror, Hemingway och andra saker som roar och oroar en gnu. Det är nämligen så att jobba en Prix d’Amerique-vecka gör en tillfälligt(?) sinnesförvirrad.

Bristen på sömn, astmaspray och intryck från världen utanför Travronden, blandat med lammbräss, Anders Lindqvist och en förstoppning försorsakad av franska verb kan få den främste frankofil att förlora fattningen. Efter Prix d’Amerique finns bara en stor tomhet där ett eko bestående av orden ”Ready” och ”Cash” ensamt studsar mot väggarna i den hjärna som för några dagar sedan fungerade som kreativ katalysator och snabbsnackad sambandscentral.

Lammbräss

Erase and rewind.
Stopp och spola tillbaka.

Jag behöver komma tillbaka till en värld där maharajorna återfinns i Kashmir och inte på Vincennes, en värd där Roxane Griff skulle ha stavats med två ”n” och ett ”f”. Den oRaffinerade världen utanför grindarna på Grosbois, utan gummistövlar, Severino och nattvak av Internet-tankande tipsintervjuer. En värld med köttbullar, tvättstuga och Seven Eleven. Att inte behöva tänka på, oroa mig för eller svara på om Noras Bean kommer med eller inte. Där tunnelbanan mot Sundbybergs Centrum och buss 113 mot Blackeberg via Solvalla är det enda man behöver bekymra sig om att komma med.

Bora Bora

En värld där Järnladyn heter Thatcher istället för Vourasie och barfotainformation är något som hör hemma på Bora Bora. En värld som inte bryr sig om Åsa Elmroth är vass eller kass, utan mer undrar vad en elmroth egentligen är, om de finns i Serengeti, och om gnuer egentligen äter elmrötter eller inte. Tomhet och nonsens. En vecka fri från è, é och ê för att få kolstubben att sluta rinna ur öronen. Sedan är jag på det igen.
Helt ärligt. Just nu känner jag mig som Ready Cash. Inte f-n skulle jag byta sex månaders semester - fyllt med semestersex – mot hård träning, två heat samma dag och ett flyg som Tore Fyrand ändå vägra fixa. Det är det enda jag vet säkert. Det, och att jag just nu känner mig som en gnu ser ut.

Eller hur var det nu?

Vi ses på söndag!

// T.

Bloggen publicerades ursprungligen på www.atg.se 2012-02-05

Maharajah Cam

Behind the one and only - Maharajah!

// T.

RYTTAR: SAS eller SOS?

Två år i rad har jag varit tvungen att inleda mina Paris-veckor runt Prix d’Amerique i en annan mans kalsonger. Orsaken kan tyvärr inte tillskrivas en natt i Paris under toxiskt töcken, utan ett skandinaviskt flygbolag på tre bokstäver.

Hur de lyckats med konststycket att få samma 25 kilo grå Samsonite ramla av en bagagekärra - två år i rad på samma flight – är för mig ett mysterium fullt i klass med Jimmy Hoffas försvinnande och Professorns mustasch.

Precis lika svårt som att få mitt väskbundna liv till Paris, har det varit att få Mr. Samsonite levererad de knappa fem milen från Charles de Gaulle-terminalerna till träningscentret Grosbois, om man är krass, endast sju högersvängar från flygplatsen (om man åker bakvägen…)

Första året tog väskan en tur via Köpenhamn, London, Dublin och Marseille innan den hittade fram till Paris om man ska tro leveranskvittot. Under den resetiden avklarades Prix du Cornulier-dagen och ytterligare två reportage iklädd lånta fjädrar.

Lånta fjädrar i Paris.. allt utom smäck, boots och jeans... foto: Thomas Blomqvist

Repris-året hittade väskan fram till Paris på rekordtid - redan följande morgon!

Men sen. Väskleverantören levde helt enkelt enligt GPS-ens värld, och den slutade existera strax före de vackra hjortarna vid den stora grinden på Grosbois. Vilket resulterade i att han första dagen vände, tog väskan med sig och åkte hem.

Andra dagen gjordes ett nytt försök av en något modigare man. Den kreoltalande väsknavigatören ringde för att få en live-dirigering fram till målet, men hans mobilbatteri dog. Arbetstiden gick ut, och han åkte hem.

Tredje dagen hade jag en telefonväktare som lyckades guida väskan, leverantören och en vit skåpbil in bland stallarna. Efter ytterligare 20 kilometer av irrfärder innanför murarna stod väskan utanför stallborg nr 28. Leverantören pep iväg med den typ av fräsning som endast en fransman kan framkalla.

Nu är väskan åter packad och på Arlanda. Jag är nervös och undrar vad som ska hända. Samma 25 kilo grå Samsonite är incheckad och bortbandad utom synhåll. Men i min dataväska ligger två par extra kallingar.


Vi ses på Söndag!

// T.

PS. Vad ni alla än må tro så föredrar jag ändå egen bomull. Men det är en trygghet att veta att Lindqvist och Niskanen har samma storlek.

RYTTAR: Ett gott nytt (?) travår...

Tänk. I det långa loppet kan travet te sig som en evig Solvalla-lunk. Det rullar på i makligt takt med samma ingredienser som året före. Och året före det. Och en herrans massa år före det.

I januari skrivs det alltid in en ny och imponerande vinnare i Prix d’Amerique och vi svenskar tvättar kolstubben ur ansiktet och tänker ”F-n, nästa år tar vi dem.” I april börjar det plötsligt vimla av olympier i travprogrammen innan de försvinner snabbare än en avlöning och ger plats för Solvalla den sista helgen i maj. Under sommaren tänds någon stjärna i Klass II som senare ebbar ut i Gulddivisionen. Amerikansk travsport får helt plötsligt liv en vecka i augusti, men dör igen måndagen efter loppet som få kan stava till. Sedan är det årgångslopp varje veckan innan novemberrusket är här och vi står där och pratar om hur tunn soppa både banan och loppen är. Varje år blandas detta givetvis upp av en medieskandal där allmänheten får lära känna namn som Jag de Bellouet, Åke Svanstedt och Nils Enqvist. Det kommer att bli likadant i år.

Eller? Tänk om…

Sista söndagen i januari vinner Noras Bean Prix d’Amerique. Fransmännen blir förbannade, stänger loppen, stamboken och utvisar Anders Lindqvist. ATG gör en helomvändning och lanserar Operatravet i april eftersom reklambolaget tycker att svenskarnas samtliga OS-insatser sedan London 1948 innebär dålig publicitet. Inom operan har vi i alla fall framgång, menar reklambolaget och resonerar vidare att klientelet som går på opera är rika och kan spela som f-n. För kontinuitetens skull döps de två följande loppen om till Konung Jussi Björlings-, och Drottning Birgits Pokal.

Solvalla kryddar Elitloppet med att ge Rolf-Göran Bengtsson och Ninja La Silla ett wild card, men ekipaget hoppar in i första sväng. I juli kommer årets nyhet. Björn Goop och Åke Svanstedt slår ihop rörelserna under devisen ”Grönt e skönt!”, vilket får varenda tränare i landet söder om Enköping att söka licens på Hagmyren. I augusti tar familjen Oscarsson storslam i Hambletonian, vilket leder till två saker. Först svämmar Hudson River över efter Susannes glädjegråt, därefter inleds en andra immigrantvåg när resterande tränare som Hagmyren inte kunde husera köper en enkel biljett västerut.

Eftersom betäckningssiffrorna sjunkit beslutar ASVT att hästmaterialet inte längre räcker till, och Kriteriet såväl som Derbyt kommer hädanefter att köras vartannat år. I protest mot detta köper inte Peter ”Foppa” Forsberg inte en ny häst under året. Robert Bergh känner sig hotad, gör en Hans Adielsson och blir i juli månad galopptränare. I oktober vinner han Prix de l’Arc de Triomphe på Longchamps. Med Aleksej.

Travets största skandal blir knarkrubrikerna. Professorn påträffas med kokain i blodet efter en het efterfest hemma hos Mikael Persbrandt, och i en oanmäld razzia hittar polisen en betydande odling glädjetobak i Hans Gs växthus. Det blir inte en enda JACKPOT! under hela året och Remy Nilson avgår i protest. Agneta Fältskog väljer att tala ut om de svåra ABBA-åren i ett extrainsatt VinnareV65.

Allt verkar sedan rätta in sig som vanligt i leden när Ulf Ohlsson tar fem banchampionat. Men året slutar ändå i en högoddsare när Nobelpriset i litteratur tilldelas Lars G Dahlgrens avelskrönikor i Travronden. Han får Drottning Silvia till bordet, som avslöjar att hon alltid spikar Conrad Lugauer, har satt V86:an två gånger, och tycker att Jessica Almenäs vore ett lämpligt parti för lillprinsen.

Nej. Men ändå.

Ett Gott Nytt(???) 2012!

Vi ses på söndag!

// T.

Publicerad: Söndagsbloggen på ATG.SE
Datum: 2012-01-01 

Say "Cheese"!

I can truthfully tell you it's way easier to catch any frisky colt in full action than a certain Toy Poodle named Scooby.


The other day I stumbled over a fuzzy ball of yarn with the nose of a bottle-brush. Off cause I wanted to feature him on the blog, since dogs are the biggest news lately (according to US-media - se last posting "Newsworthy").

Until now I've considered myself a pretty skilled animal photographer with a résumé containing everything from explosive racers, diving dolphins, poisonous widows in black to the very rare Czech swamp rat.

As you see, that meant nothing when it came to catch... Scooby - The Toy Poodle.

******

Since I never got that shot I wanted, here you have him all clear and fixed, snatched from the Internet.


Got you at last, Scooby!

// T.

P.S. Just as evidence...


... here you’ve got the frisky colt Melton Kronos – caught in action. And by the lens of Tony.

Newsworthy

Abby, the Bichon Frisé… Really?


29 000 children have died of starvation in the last 90 days in the East African famine. Politicians are playing Russian roulette with the American economy, and new violent riots in London are taking place this very evening.

Yet the “push” for tonight’s news at NBC-California was that a coyote killed a dog in Altadena. I’m just surprised that there is nothing more newsworthy happening in the world than the fact that coyotes do hunt.

Now the sad owner now naturally wants the authorities to take action and get rid of the problem so "so that I could feel better about going and getting another dog at some point in the future."

Well, I hope not. I feel there are some other things American authorities need to attend to.


Even though I feel for Abby - the Bichon Frisé.

// T.

Top photo shows Minaj, a 7-month baby with the weight of 7lbs. Minaj is not one of the 29 000 dead children... yet.

Organic Botox

I must admit I was a bit surprised when reading today’s special at super healthy and organic heaven - Earthbar.

• Vitamin B12
• Botox
• Restylane

But then again, where if not in West Hollywood should Botox and Restylane be classified as natural health food?


Already in Earthbar and soon to be found in a store near you...

Why not Whole Foods?

// T.

Rocket Fuel

Yesterday I finally got to taste a dessert my cameraman been bragging about for as long as I've known him; Thomas’ Pitted Prunes Soufflé.


It was fluffy, fantastic and fiercely tasty for sure but it showed to come with a side effect. This morning my noble end turned into a rocket fuel-filled jet engine, and I farted myself all the way up Runyon Canyon - and down.

Runyon Canyon this morning - before the Tony-take off...

People lengthened their stride. Dogs ran amok. Hovering Hummingbirds dropped dead and rattlesnakes went into hibernation - all only as this Scandinavian Space Shuttle pos by.

For all the lives I’ve ruined this morning: I’m truly sorry. Even if that’s not much of a comfort, today I know what it felt like to be the Hindenburg.


Thomas Pitted Prunes Soufflé - deadly delicious and comes without any known side effect.

But a major "back one".

// T.

Beauty

My laundry basket - empty.


There is not a more beautiful sight in the world. Especially on a Friday night.

Done.

// T.

Photo Quiz

I didn’t even know I’ve been that young… but it was a day I’ll never forget.


My inbox is full of e-mails reporting that "Tony Ryttar" is the correct answer of the racing magazine Travronden’s weekly photo quiz. Someone obviously found a photo which was the cover of Paris Turf back in December 1993...

Horses are a big passion of my life, and I’ve had the privilege to travel the world in the name of them and telling stories about them from every continent but Africa. This particular one on the photo has a very special place in my heart.

I was her lad for years and she followed me like a dog without any leach. We traveled together between the big racetracks througout Europe, and this photo was taken in Paris during a very successful winter tour. She had just reached the ultimate elite and had a great feature coming. We thought.

She was a fighter and fought so hard in the races that her heart broke. Two races later, in what was to become her last, it almost stopped and she never even reached the wire. She was carrying a hidden infection but gave it all and too much.

After the race she could not breathe and her heroic heart almost beat its way out of her strong body. She stumbled slowly of the track on her knees, and I had to rip the bridle of her head to help her breathe.

That day was the saddest in my life of horses and I still think of this heroine with a sting of pain in my heart.

But the day that photo of the quiz was shot she won easily and made all the elite and a future winner of the Prix d’Amerique to look like mediocre mules.


I was so happy and damn proud over this fantastic horse.

Her name was "Iata Käll".

// T.

Raisinets

"Natural source of fruit antioxidants" and "30 % less fat (than leading chocolate brands)."


Now that means I just ate a box of Health Food.

Wow!

// T.