Hur de lyckats med konststycket att få samma 25 kilo grå Samsonite ramla av en bagagekärra - två år i rad på samma flight – är för mig ett mysterium fullt i klass med Jimmy Hoffas försvinnande och Professorns mustasch.
Precis lika svårt som att få mitt väskbundna liv till Paris, har det varit att få Mr. Samsonite levererad de knappa fem milen från Charles de Gaulle-terminalerna till träningscentret Grosbois, om man är krass, endast sju högersvängar från flygplatsen (om man åker bakvägen…)
Första året tog väskan en tur via Köpenhamn, London, Dublin och Marseille innan den hittade fram till Paris om man ska tro leveranskvittot. Under den resetiden avklarades Prix du Cornulier-dagen och ytterligare två reportage iklädd lånta fjädrar.
 |
| Lånta fjädrar i Paris.. allt utom smäck, boots och jeans... foto: Thomas Blomqvist |
Men sen. Väskleverantören levde helt enkelt enligt GPS-ens värld, och den slutade existera strax före de vackra hjortarna vid den stora grinden på Grosbois. Vilket resulterade i att han första dagen vände, tog väskan med sig och åkte hem.
Andra dagen gjordes ett nytt försök av en något modigare man. Den kreoltalande väsknavigatören ringde för att få en live-dirigering fram till målet, men hans mobilbatteri dog. Arbetstiden gick ut, och han åkte hem.
Tredje dagen hade jag en telefonväktare som lyckades guida väskan, leverantören och en vit skåpbil in bland stallarna. Efter ytterligare 20 kilometer av irrfärder innanför murarna stod väskan utanför stallborg nr 28. Leverantören pep iväg med den typ av fräsning som endast en fransman kan framkalla.
Nu är väskan åter packad och på Arlanda. Jag är nervös och undrar vad som ska hända. Samma 25 kilo grå Samsonite är incheckad och bortbandad utom synhåll. Men i min dataväska ligger två par extra kallingar.
Vi ses på Söndag!
// T.
PS. Vad ni alla än må tro så föredrar jag ändå egen bomull. Men det är en trygghet att veta att Lindqvist och Niskanen har samma storlek.
0 kommentarer:
Post a Comment