Känslor, Kallblod och Kontraster

Visst är det kul att hänga med Maharajah i Paris, klappa Zenyatta på Hollywood Park eller ta en fika med John D Campbell hemma i hans kök på Alosio Drive i River Vale. Jag är verkligen tacksam över att i mitt yrke få träffa la crème de la crème i den sport jag älskat under hela mitt liv.

Men det är ändå andra möten som etsar sig fast i själen, som en bortglömd K-G Holgersson på en bakgård i Bologna eller en skitamatör från Tranås i Tranås. I onsdags fick oväntat chansen till ett nytt sådant möte: En blyg 21-åring och hennes kallblod i ett vintervackert Hälsingland.

Foto: Tony Ryttar, Kanal75

Det är tvära kast och kontraster. Vincennes svarta kolstubb mot en snövit hälsingeskog, och Ready Cash mot rufsigt hovskägg och virvlande pannlugg. Orsaken till att undertecknad och Kamera-Blomman för en dag bytt rullande r mot ändelsen äh är Emelie Mood och hennes kallblod Låhne Elden. Tillsammans bärgade de en skrällseger på V75 för snart en månad sedan, något som nu skulle uppmärksammas i ett TV reportage.

Snön gnistrade och februarisolen sken som från en klarblå högsommarhimmel. Bergsknallarna ramade in den lilla sjön, och i hagen nedanför huset gick hästarna och log. Ut ur stallet kom Emelie och hälsade oss välkomna. Tillsammans med sin mamma Elisabeth och lillasyster Jennie tränar hon familjens 18 hästar. På sin lediga tid vill säga, eftersom Emelie arbetar heltid hos kallblodskungen Jan-Olov Persson, där hon har nio passhästar.

En tuff tillvaro. Men den är tuffare än så. För snart ett år sedan gick Emelies styvar, travtränaren Roger N Ohlsson bort i en tragisk olycka. Efter sig lämnade han hustrun Elisabeth och en son på åtta månader, två söner tre- och sex år gamla, styvdöttrarna Emelie och Jennie. Och en full träningsrörelse.

Att möta denna familj gjorde ett stort intryck. Att efter en sådan tragedi välja att gå vidare. Bearbeta sorg men ändå hitta en framtidstro. Det är inte många intervjuer jag gjort där berättelsen fått mig så nära tårar, och jag varit tvungen att bita mig i läppen både en och två gånger. Hästarna är otroligt viktiga i den här historien, lika viktig som alla de som stöttat och hjälpt familjen under den svåra tiden. Lika viktig är Låhne Eldens V75-seger på Bergsåker, och det nästan så man tror att en högre makt hade något att göra med placeringen av de 200 000 kronor som segern innebar.

Trots alla mörka moln vill jag ändå tro att det här är en historia där solen till slut lyser lika klar som den gjorde över den vita nejden, kallblodet, Emelie och hälsingeskogarna.

Foto: Tony Ryttar, Kanal75

Om det blir ett bra TV-reportage - det vet jag inte. Det skall redigeras först på onsdag och du kan själv avgöra när det sänds och läggs ut på atgplay.se på torsdag. Men det var ett möte som gjorde intryck på mig, och visar hur mycket våra hästar och vår sport betyder.

Man behöver inte vinna Prix d’Amerique eller Elitloppet för att skriva historia. Historia skrivs hela tiden. Överallt.

Vi ses på söndag!

// T.

Texten publicerades ursprungligen 2012-01-19 som Söndagsbloggen på www.atg.se

Om gnuer, lammbräss och Ready Cash

Efter Paris är jag trött som en gnu. Inte för att gnuer skall vara speciellt trötta av sig, men de ser ändå rätt risiga ut. Forcera krokodilträsk, bli utskrattad av hyenor och hosta savanndamm under ett ändlöst traskande fram och tillbaka över Serengeti. OK, kanske är inte det något som tröttar ut en gnu. Med andra ord, jag känner mig som en gnu… ser ut.

Gnu

Förmodligen tänker jag även som en gnu, och följande meningar riskerar bli ytterst fragmentariska och väldigt osammanhängande. Men jag skall försöka låta bli att svamla om akacieträd, spottkobror, Hemingway och andra saker som roar och oroar en gnu. Det är nämligen så att jobba en Prix d’Amerique-vecka gör en tillfälligt(?) sinnesförvirrad.

Bristen på sömn, astmaspray och intryck från världen utanför Travronden, blandat med lammbräss, Anders Lindqvist och en förstoppning försorsakad av franska verb kan få den främste frankofil att förlora fattningen. Efter Prix d’Amerique finns bara en stor tomhet där ett eko bestående av orden ”Ready” och ”Cash” ensamt studsar mot väggarna i den hjärna som för några dagar sedan fungerade som kreativ katalysator och snabbsnackad sambandscentral.

Lammbräss

Erase and rewind.
Stopp och spola tillbaka.

Jag behöver komma tillbaka till en värld där maharajorna återfinns i Kashmir och inte på Vincennes, en värd där Roxane Griff skulle ha stavats med två ”n” och ett ”f”. Den oRaffinerade världen utanför grindarna på Grosbois, utan gummistövlar, Severino och nattvak av Internet-tankande tipsintervjuer. En värld med köttbullar, tvättstuga och Seven Eleven. Att inte behöva tänka på, oroa mig för eller svara på om Noras Bean kommer med eller inte. Där tunnelbanan mot Sundbybergs Centrum och buss 113 mot Blackeberg via Solvalla är det enda man behöver bekymra sig om att komma med.

Bora Bora

En värld där Järnladyn heter Thatcher istället för Vourasie och barfotainformation är något som hör hemma på Bora Bora. En värld som inte bryr sig om Åsa Elmroth är vass eller kass, utan mer undrar vad en elmroth egentligen är, om de finns i Serengeti, och om gnuer egentligen äter elmrötter eller inte. Tomhet och nonsens. En vecka fri från è, é och ê för att få kolstubben att sluta rinna ur öronen. Sedan är jag på det igen.
Helt ärligt. Just nu känner jag mig som Ready Cash. Inte f-n skulle jag byta sex månaders semester - fyllt med semestersex – mot hård träning, två heat samma dag och ett flyg som Tore Fyrand ändå vägra fixa. Det är det enda jag vet säkert. Det, och att jag just nu känner mig som en gnu ser ut.

Eller hur var det nu?

Vi ses på söndag!

// T.

Bloggen publicerades ursprungligen på www.atg.se 2012-02-05